Min vikt har inte hoppat på mig, den har jag tyvärr orsakat själv med för mycket stillasittande och lite för mycket obraigt att äta. Sen att medicinen har gjort att jag kanske har mer aptit är en annan sak. Men det är jag själv som orsakat och jag själv som får se till att lösa det. Peppande snack tar jag emot men det är fortfarande bara jag som kan styra det. Om man inte låser in mig och tvångsmatar mig eller så med speciella saker så.

Viljan måste finnas och den måste verkligen ha tålamod. Tålamod är inte min starkaste sida, det ska ske här och nu bums för att jag ska bli nöjd. Helst. Det jag främst försöker nu är att plocka bort pasta, potatis, bröd och sånt där och mumsar grönsaker istället. Jag har bestämt mig för att det ska gå och målet är att få gå ner från 97 kg till 60-65 kg vilket enligt en app på telen ska innebära 36 veckor med speciell intag av mat. Vi får se, jag har inte mål att skynda utan att få det att gå neråt. Vikten måste ner innan det blir något otrevligt av det hela.

Tyvärr är det inte enkelt när man bor som man bor i en by där det snackas vilt om det ena och det andra. Från att jag går ner i vikt och jag kommer bli sååå snygg till att det är fruktansvärt hemskt när jag har gått upp i vikt. Först och främst vill jag bara säga att vikten ändrar inte vem jag är och jag behöver inte någon som inflikar hur fruktansvärt hemskt det ser ut. Jag är medveten om det och de som nämt det vet att jag får reda på det. Så jag kan inte förstå vart de vill komma, det är bättre att vara tyst om en sån sak. Oftast vet personen i fråga redan om problemet och behöver inte en ytterligare nedtryckning.

Jag har varierat i vikt så in i kanonen de senaste åren. Hösten 2004 vägde jag 54 kg. Idag väger jag 40 kg mer och det känns ganska jobbigt att veta. Jag vill gärna under 60 kg men det får inte gå för snabbt då det kommer ge bakslag. Mycket har ju varit måendet som gjort det och min fantastiska lathet sedan jag hade kontorsjobb. Trött som en svamp och lat som en korv när jag väl var hemma. Mycket spelar in tyvärr och jag vet också att jag måste anstränga mig mer, psykiskt och fysiskt. Jag har faktiskt lyckats med att jogga runt byn för några år sedan, så låt mig lyckas med det igen.

Att se bilder från 2007 gör att jag kan säga att jag såg snygg ut på dem. Då kunde jag inte säga det då jag tyckte vikten var åt skogen redan då. Så låt mig komma tillbaka till 2007. Då kunde jag anstränga mig utseendemässigt. Idag orkar jag inte bry mig.

Visdomständerna på mig har väl smygit sig med åren och egentligen har jag inte haft några problem med dem. Fram till nu då en av dem skaver så jag tror att jag går i taket.

Att dra ut dem i onödan? Nej tack så roligt ska vi inte ha med tanke på att jag har en käke som inte är tandläkarvänlig vilket betyder låsningar om jag gapar för länge eller för mycket. Får försöka hoppas att det rättar till sig av sig själv, annars får de slå mig medvetslös om den ska bort.

Om det inte vore nog med det så har jag några cystor som sitter i kinden vid underkäken. En av dessa har valt att börja ömma samtidigt så höger sida av ansiktet är inte roligt.

Jodå jag har kollat upp cystorna hos läkaren i Storuman. ”De försvinner snart”. Det sa han för 13 år sedan! Istället har det kommit fler.

Jaja, hä bli som hä bli när hä int blev som hä skulle.

Har du tagit fel på saker och ting?

Vad som varit bäst är väl att det har varit lugnt och rätt enkelt att förstå. Sedan har personerna runt omkring varit trevliga vilket är det viktigaste. Det har känts bra och roligt att komma dit utan att jag känt någon typ av tvekan.

Vad som kommer härnäst kan jag inte svara på och vad jag vill är också en fråga för sig. Jag vill så fort att det inte alltid är möjligt. Allt har sin tid vilket kan vara lite krångligt för mitt huvud att fatta.

Jag tackar för min tid och fortsätter till nästa punkt i denna arbetslöshet.

Beställde lite papper om hur man startar eget företag. Nu gjorde jag detta bara av nyfikenhet. Läsa går ju för sig. Man måste ju kunna läsa i alla fall. Sen om man är rätt person för saken vet jag inte. OM jag skulle få för mig att göra något så skulle jag behöva en typ av handledare eller någon som är villig att hjälpa mig. En som kan stoppa/knuffa vid eventuella hinder.

Dock undrar jag hur man kommer tänka ifall att? Kan jag trots en del psykiska hinder eller ska jag måsta vara beroende av hjälp resten av livet, i så fall är det nästan lika bra att säga tack och adjö till sig själv. Jag vill inte behöva en massa hjälp. Men visst det kan behövas men jag vill göra det som andra kan.

Många kanske skakar på huvudet åt idén, den försiktiga, blyga och tysta jag tror sig kunna göra detta.

Det är dock bara funderingar.

Hur löser jag då detta på bästa sätt? Ja, vet jag datumet så skriver jag in det i handin som är min extra hjärna. Men det krävs att jag gör det på en gång annars glömmer jag det i alla fall. Att detta ställer till det är rätt klart. Jag vill inte glömma möten det bara sker ändå. Sen har jag slarvat med planeringen en del men det får man ta.

Dessutom har vi 100% kommit på att Noella, vår katthona, inte alls är en hona. Det är en hane! Där blev det en viss besvikelse men vad gör man då de säger att det är svårt att se kön på kattungar. Dessutom sa veterinären att det var en hona. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Dock blir kastreringen enklare som tur är. Jösses så det kan bli men katten får heta Noella ändå för det blir tokigt att byta namn efter snart ett år.

Det är min sista vecka på Bussgods i Storuman och det känns lite trist. Tycker det är en lagom sysselsättning för min skalle. Trots att det inte är överdrivet mycket att göra. Men det är nya saker att planera framför mig och saker ska väl lösa sig till slut. Svårt att inte veta vad man kan och vill vid snart 26 års ålder. Stressande känsla men det ska väl gå.

Sen fattar jag inte ett skit om aktivitetsstöd. Fylla i papper till försäkringskassan men a-kassepapperna då? Snacka om rörigt och inte någon info någonstans. Papper och jag är inget att rekommendera. Det ska andra sköta åt mig istället annars vettetusan vad som händer.

På fredag är jag barnvakt till Joel över natten. Det ska bli skoj att själv få ta hand om honom. Foto ska vi nog klämma in. Det fick mig just att komma på att jag inte har någon möjlighet till att låna lamporna från det tidigare jobbet. Hade tänkt att göra det då jag var kvar, nu är det försent. Skit också. Får skaffa egna men har ingen plats tyvärr. Ja det är bara att glömma och gå vidare. Känns konstigt än då jag ibland kommer på mig själv att glömma bort att jag inte är kvar. Det är väl tyvärr vad man får ta här i livet men det är en trygghet som försvunnit.

I övrigt då? Ja det händer väl allt möjligt av olika betydelser runt om. Märkliga saker och stora saker. Diskussioner om det ena och det andra som krånglar till det. Måendet är delvist stabilt med en gnutta krångel i kontoret. Delvis glad på ett sätt och delvis livrädd. Livrädd för saker som är nytt och okänt.

Mycket händer helt enkelt men jag känner mig relativt glad ändå. Tror jag.