Spöa vågen!

Jag har bestämt mig att försöka påbörja viktminskning på måndag. Sakta men säkert ska siffrorna gå ner och jag ska hitta en fungerande rutin som passar in. Det ska gå och jag vet att vill jag så kan jag. Hoppas bara på att få lite stöttning också.

Tyvärr är det inte enkelt när man bor som man bor i en by där det snackas vilt om det ena och det andra. Från att jag går ner i vikt och jag kommer bli sååå snygg till att det är fruktansvärt hemskt när jag har gått upp i vikt. Först och främst vill jag bara säga att vikten ändrar inte vem jag är och jag behöver inte någon som inflikar hur fruktansvärt hemskt det ser ut. Jag är medveten om det och de som nämt det vet att jag får reda på det. Så jag kan inte förstå vart de vill komma, det är bättre att vara tyst om en sån sak. Oftast vet personen i fråga redan om problemet och behöver inte en ytterligare nedtryckning.

Jag har varierat i vikt så in i kanonen de senaste åren. Hösten 2004 vägde jag 54 kg. Idag väger jag 40 kg mer och det känns ganska jobbigt att veta. Jag vill gärna under 60 kg men det får inte gå för snabbt då det kommer ge bakslag. Mycket har ju varit måendet som gjort det och min fantastiska lathet sedan jag hade kontorsjobb. Trött som en svamp och lat som en korv när jag väl var hemma. Mycket spelar in tyvärr och jag vet också att jag måste anstränga mig mer, psykiskt och fysiskt. Jag har faktiskt lyckats med att jogga runt byn för några år sedan, så låt mig lyckas med det igen.

Att se bilder från 2007 gör att jag kan säga att jag såg snygg ut på dem. Då kunde jag inte säga det då jag tyckte vikten var åt skogen redan då. Så låt mig komma tillbaka till 2007. Då kunde jag anstränga mig utseendemässigt. Idag orkar jag inte bry mig.

”Åh nej, jag råkade ta fel!”

Några år sedan:
Jag skulle ta min vanliga antideppmedicin och gjorde allt på rutin då jag kom på att det var fel burk jag var i.
Det råkade bli sömnmedicinen istället. Den dagen blev minst sagt jobbig.

Har du tagit fel på saker och ting?

Bussgods – sista dagen

Tyvärr måste jag säga det men idag är det sista dagen på Bussgods i Storuman. Jag har trivts bra dessa tre veckor på praktik. Vissa saker har jag lyckats lära mig och vissa saker har ännu inte fastnat.

Vad som varit bäst är väl att det har varit lugnt och rätt enkelt att förstå. Sedan har personerna runt omkring varit trevliga vilket är det viktigaste. Det har känts bra och roligt att komma dit utan att jag känt någon typ av tvekan.

Vad som kommer härnäst kan jag inte svara på och vad jag vill är också en fråga för sig. Jag vill så fort att det inte alltid är möjligt. Allt har sin tid vilket kan vara lite krångligt för mitt huvud att fatta.

Jag tackar för min tid och fortsätter till nästa punkt i denna arbetslöshet.

Tider kommer, tider går

Har vansinnigt svårt att komma ihåg möten med intresseföreningen. Missade tydligen ett igår. Det är inte bra och jag har verkligen svårt att hålla reda på mig själv. Tror inte jag hade nåt mail heller om det?

Hur löser jag då detta på bästa sätt? Ja, vet jag datumet så skriver jag in det i handin som är min extra hjärna. Men det krävs att jag gör det på en gång annars glömmer jag det i alla fall. Att detta ställer till det är rätt klart. Jag vill inte glömma möten det bara sker ändå. Sen har jag slarvat med planeringen en del men det får man ta.

Dessutom har vi 100% kommit på att Noella, vår katthona, inte alls är en hona. Det är en hane! Där blev det en viss besvikelse men vad gör man då de säger att det är svårt att se kön på kattungar. Dessutom sa veterinären att det var en hona. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Dock blir kastreringen enklare som tur är. Jösses så det kan bli men katten får heta Noella ändå för det blir tokigt att byta namn efter snart ett år.

Det är min sista vecka på Bussgods i Storuman och det känns lite trist. Tycker det är en lagom sysselsättning för min skalle. Trots att det inte är överdrivet mycket att göra. Men det är nya saker att planera framför mig och saker ska väl lösa sig till slut. Svårt att inte veta vad man kan och vill vid snart 26 års ålder. Stressande känsla men det ska väl gå.

Sen fattar jag inte ett skit om aktivitetsstöd. Fylla i papper till försäkringskassan men a-kassepapperna då? Snacka om rörigt och inte någon info någonstans. Papper och jag är inget att rekommendera. Det ska andra sköta åt mig istället annars vettetusan vad som händer.

På fredag är jag barnvakt till Joel över natten. Det ska bli skoj att själv få ta hand om honom. Foto ska vi nog klämma in. Det fick mig just att komma på att jag inte har någon möjlighet till att låna lamporna från det tidigare jobbet. Hade tänkt att göra det då jag var kvar, nu är det försent. Skit också. Får skaffa egna men har ingen plats tyvärr. Ja det är bara att glömma och gå vidare. Känns konstigt än då jag ibland kommer på mig själv att glömma bort att jag inte är kvar. Det är väl tyvärr vad man får ta här i livet men det är en trygghet som försvunnit.

I övrigt då? Ja det händer väl allt möjligt av olika betydelser runt om. Märkliga saker och stora saker. Diskussioner om det ena och det andra som krånglar till det. Måendet är delvist stabilt med en gnutta krångel i kontoret. Delvis glad på ett sätt och delvis livrädd. Livrädd för saker som är nytt och okänt.

Mycket händer helt enkelt men jag känner mig relativt glad ändå. Tror jag.

Facebook och vänförfrågan

Det kan hända att jag funderar för mycket men en sak jag inte förstår är att det ska vara så svårt att bli godkänd med vänförfrågning på Facebook – av byafolk!

Jo, vissa som man känt sen förskoletiden är omöjliga, andra kan godkänna och strax därpå ta bort. Det är en kul grej att ha byns befolkning på listan och varför kan de släppa förbi de andra? Min inbillningskänsla säger att det är något personligt riktat vilket kan vara fel.

Det är dock lustigt hur det fungerar trots att, vad jag vet, inte har gjort något särskilt för att det ska bli så. Eller?! Har jag missat nåt? För mycket funderingar men hur mycket jag än försöker så nej det går inte. Mycket lustigt. Och ja det är störtlöjlig fundering men den liksom försvinner inte.