Viktnedgång påbörjad

Vikt är något som oftast är en väldigt känslig fråga och många blir bestört över att prata om det. Dock glömmer många bort att vikten inte har kommit och satt sig där självmant. Den är man så ansvarig för själv så det skriker om det. Likaså barnens vikt, det är föräldrarnas ansvar att se till att den är okej.

Min vikt har inte hoppat på mig, den har jag tyvärr orsakat själv med för mycket stillasittande och lite för mycket obraigt att äta. Sen att medicinen har gjort att jag kanske har mer aptit är en annan sak. Men det är jag själv som orsakat och jag själv som får se till att lösa det. Peppande snack tar jag emot men det är fortfarande bara jag som kan styra det. Om man inte låser in mig och tvångsmatar mig eller så med speciella saker så.

Viljan måste finnas och den måste verkligen ha tålamod. Tålamod är inte min starkaste sida, det ska ske här och nu bums för att jag ska bli nöjd. Helst. Det jag främst försöker nu är att plocka bort pasta, potatis, bröd och sånt där och mumsar grönsaker istället. Jag har bestämt mig för att det ska gå och målet är att få gå ner från 97 kg till 60-65 kg vilket enligt en app på telen ska innebära 36 veckor med speciell intag av mat. Vi får se, jag har inte mål att skynda utan att få det att gå neråt. Vikten måste ner innan det blir något otrevligt av det hela.

Spöa vågen!

Jag har bestämt mig att försöka påbörja viktminskning på måndag. Sakta men säkert ska siffrorna gå ner och jag ska hitta en fungerande rutin som passar in. Det ska gå och jag vet att vill jag så kan jag. Hoppas bara på att få lite stöttning också.

Tyvärr är det inte enkelt när man bor som man bor i en by där det snackas vilt om det ena och det andra. Från att jag går ner i vikt och jag kommer bli sååå snygg till att det är fruktansvärt hemskt när jag har gått upp i vikt. Först och främst vill jag bara säga att vikten ändrar inte vem jag är och jag behöver inte någon som inflikar hur fruktansvärt hemskt det ser ut. Jag är medveten om det och de som nämt det vet att jag får reda på det. Så jag kan inte förstå vart de vill komma, det är bättre att vara tyst om en sån sak. Oftast vet personen i fråga redan om problemet och behöver inte en ytterligare nedtryckning.

Jag har varierat i vikt så in i kanonen de senaste åren. Hösten 2004 vägde jag 54 kg. Idag väger jag 40 kg mer och det känns ganska jobbigt att veta. Jag vill gärna under 60 kg men det får inte gå för snabbt då det kommer ge bakslag. Mycket har ju varit måendet som gjort det och min fantastiska lathet sedan jag hade kontorsjobb. Trött som en svamp och lat som en korv när jag väl var hemma. Mycket spelar in tyvärr och jag vet också att jag måste anstränga mig mer, psykiskt och fysiskt. Jag har faktiskt lyckats med att jogga runt byn för några år sedan, så låt mig lyckas med det igen.

Att se bilder från 2007 gör att jag kan säga att jag såg snygg ut på dem. Då kunde jag inte säga det då jag tyckte vikten var åt skogen redan då. Så låt mig komma tillbaka till 2007. Då kunde jag anstränga mig utseendemässigt. Idag orkar jag inte bry mig.

Visdomstand

Visdomständerna på mig har väl smygit sig med åren och egentligen har jag inte haft några problem med dem. Fram till nu då en av dem skaver så jag tror att jag går i taket.

Att dra ut dem i onödan? Nej tack så roligt ska vi inte ha med tanke på att jag har en käke som inte är tandläkarvänlig vilket betyder låsningar om jag gapar för länge eller för mycket. Får försöka hoppas att det rättar till sig av sig själv, annars får de slå mig medvetslös om den ska bort.

Om det inte vore nog med det så har jag några cystor som sitter i kinden vid underkäken. En av dessa har valt att börja ömma samtidigt så höger sida av ansiktet är inte roligt.

Jodå jag har kollat upp cystorna hos läkaren i Storuman. ”De försvinner snart”. Det sa han för 13 år sedan! Istället har det kommit fler.

Jaja, hä bli som hä bli när hä int blev som hä skulle.

”Åh nej, jag råkade ta fel!”

Några år sedan:
Jag skulle ta min vanliga antideppmedicin och gjorde allt på rutin då jag kom på att det var fel burk jag var i.
Det råkade bli sömnmedicinen istället. Den dagen blev minst sagt jobbig.

Har du tagit fel på saker och ting?

Bussgods – sista dagen

Tyvärr måste jag säga det men idag är det sista dagen på Bussgods i Storuman. Jag har trivts bra dessa tre veckor på praktik. Vissa saker har jag lyckats lära mig och vissa saker har ännu inte fastnat.

Vad som varit bäst är väl att det har varit lugnt och rätt enkelt att förstå. Sedan har personerna runt omkring varit trevliga vilket är det viktigaste. Det har känts bra och roligt att komma dit utan att jag känt någon typ av tvekan.

Vad som kommer härnäst kan jag inte svara på och vad jag vill är också en fråga för sig. Jag vill så fort att det inte alltid är möjligt. Allt har sin tid vilket kan vara lite krångligt för mitt huvud att fatta.

Jag tackar för min tid och fortsätter till nästa punkt i denna arbetslöshet.